Först ut

Hej alla!

Jag tror att jag blir först ut av FSA´s bloggare att skriva ett inlägg. Välkommen hit får jag väl börja med att säga från oss alla!

Jag sitter här i ett kallt Skåne på min lediga dag och funderar på vad man egentligen ska skriva i ett första inlägg. Att det ska handla lite om arbetsterapi känns självklart men hur hittar man något att skriva om något som är så stort, spännande och roligt?!

Jag tror jag börjar med att berätta om mitt yrkesval och hur livet ser ut idag.

Jag är uppväxt i Jämtland och har alltid varit väldigt hemmakär. När det var dags för mig att göra ett karriärval några år efter gymnasiet valde jag därför inte logisk utbildning och utbildade mig till vad jag ville bli, istället valde jag att plugga något som fanns i Östersund på Mittuniversitetet och lotten föll på sjuksköterska. Självklart skulle jag bli sjuksköterska, jag gillar ju att hjälpa människor. Lektion efter lektion på skolan satt jag och tvekade på om det verkligen var rätt men tanken på att utbilda sig där hemma och sen få en yrkestitel och kunna börja jobba kändes rätt skön. Under andra terminen hade vi en praktik på någon vecka och jag hamnade i Järpen, en liten ort nära Åre på en geriatrisk avdelning där. Min handledare Björn var väldigt noga med att jag skulle få se hela verksamheten och tyckte att jag under iallafall en halv dag skulle gå bredvid en av distriktsarbetsterapeuterna i Åre Kommun för att se  en arbetsterapeuts roll i arbetet. Sagt och gjort, jag hakade på en av arbetsterapeuterna och fick en underbar upplevelse. VILKET ROLIGT JOBB! var det enda som jag kunde tänka när jag satt där med en skiftnyckel i handen och skruvade lite på en rullstol. “Det är klart du ska bli arbetsterapeut” fick jag höra under den förmiddagen och det sådde verkligen ett frö i mitt huvud.

Jag läste några kurser till på sjuksköterskeprogrammet men började vantrivas mer och mer vilket ledde till att jag tillslut hoppade av utbildningen. Runt ett år senare satt jag i bilen mot Umeå med min mamma, pappa oh lillasyster. Jag hade kommit in på arbetsterapeutprogrammet där och var på väg mot min nya bostad, ett litet rum i en korridor som jag aldrig sett tidigare. Efter tre underbara år med en härlig klass, bra lärare och lärorika praktiker stod jag där med en arbetsterapeutexamen och en yrkeslegitimation från Socialstyrelsen. Under tiden i Umeå träffade jag min sambo, Per-Ola. Han hade en termin kvar i Umeå innan han tog sin jägmästarexamen och eftersom vi bodde ihop ville inte jag flytta ifrån Umeå innan han var klar. Då fick jag ett otroligt lärorikt jobb som personlig assistent hos en kvinna med svåra förvärvade hjärnskador där jag lärde mig tusen saker om bemötande och hjärnskador. När Per-Ola sen hade sin examen fick han snabbt ett jobberbjudande i Skåne och eftersom han är skåning och tyckte jobbet verkade intressant blev det att han tackade ja. Då startade ett febrilt jobbsökande för mig eftersom jag ville följa med. Efter många ansökningar, telefonsamtal och intervjuer stod det tillslut klart att jag hade fått ett sommarjobb som arbetsterapeut.

Den 7:e juni rullade jag med bilen mot Kungshult där jag skulle arbeta under ungefär 3månader på en korttidsavdelning. Arbetet blev förlängt och jag jobbar där fortfarande men den sista december går mitt vikariat ut. Sommaren och hösten har varit otroligt lärorik och rolig men många gånger också svår och utmanande. Att arbeta på en korttidsavdelning innebär att ingen dag är den andra lik. På avdelningen har man ett visst antal patienter att dela sin uppmärksamhet mellan och patienterna byts ut med jämna mellanrum då de som varit hos oss flyttar hem igen eller får en plats på ett vårdboende. Mina arbetsuppgifter är varierande vilket är otroligt roligt. Ena stunden tränar jag att ta på byxor med griptång med en vårdtagare, nästa stund sitter jag och tränar handen på en strokepatient och efter det blir det lite tid till att sitta och skriva journaler och sköta kontakter med biståndshandläggare, arbetsterapeuter ute på distriktet, anhöriga och kollegor i teamet på avdelningen. På en korttidsavdelning får man verkligen prova på det mesta och jag kan inte tänka mig att jag kunde ha fått ett bättre första arbetsterapeutjobb. Att sen kollegorna är jättesnälla och delger en massa nyttiga tips och kunskaper och att chefen är så himla omtänksam gör inte att man trivs sämre.

Men, allting har ett slut och tyvärr slutar mitt vikariat den sista december som sagt så nu är jag arbetssökande. Känns som att varenda ledig stund ägnas till att sitta på Platsbanken och andra jobbsökarsidor för att se om det kommit ut något nytt. Har varit på lite intervjuer och har fler inplanerade men än så länge inget riktigt napp. Är inte orolig för att jag vet att jobb finns det alltid bara man är lite flexibel men skulle väl ljuga om jag sa att det inte vore skönt att få ett positivt besked snart. Men den som väntar på något gott väntar förhoppningsvis inte för länge.

Ja, det var en liten sammanfattning av hur jag blev arbetsterapeut och hur det ser ut idag. Mer beskrivningar om det här kommer säkert framöver. Men nu står två stycken glada hundar här bredvid mig och viftar på svansarna. Fayak och Birk ser ut att ha vaknat upp ur dvalan framför kaminen och vill säkert hitta på något rackartyg innan lunch. Efter lunch ska jag ägna mig åt den roliga sporten linlöpning med Fayak. Det går helt enkelt ut på att man har världens snabbaste hund (eller ja, har ni ingen Fayak kan man ta vilken hund som helst) och spänner fast sig själv och honom i en sele med en lina emellan. Sen börjar väldens snabbaste hund springa snabbt som bara den och då gäller det att haka på och springa samtidigt som man andfådd som bara den ska väsa ur sig kommandon som “sakta”, “höger”, “mitten”, “öka” och “nej, vi jagar inte ekorrar när jag sitter fast bakom”. Som ni hör är det världens roligaste sport och något jag rekomenderar alla hundägare där ute. Har man sen inte en dragvillig hund är det iallafall roligare att ha hunden med sig när man springer än att springa själv.

Det var allt jag hade att bjuda på idag, vi hörs mer framöver!

/Christine