En förmån som ingår i mitt arbete som arbetsterapeut kan vara att få möjlighet att vara ute i ur och skur. En del av mina arbetsuppgifter genomförs med nödvändighet ute. Som många elrullstolsutprovningar och elrullstolsträningar. Eller om man ska träna på att ta sig till och från affären eller jobbet. Finns liksom få eller egentligen inga möjligheter att flytta in dessa insatser till träningslokaler eller liknande. Utan det är bara att klä på sig, ta fram det hurtiga leendet och ge sig ut. Nu bor ju jag på västkusten så just sträng vinterkyla och snö är inte det vi oftast har att förhålla oss till. Desto oftare blåser det rejäla vindar, ja rentav storm. Och det är inte alltid stilla sommarvindar utan iskalla, bitande stormvindar. När det liksom regnar horisontellt. Att då ge sig ut kan vara en utmaning. För ibland, dvs ofta, går det inte att ställa in utan det är bara att gilla läget, ta på sig vettiga kläder och ge sig ut.
Men lycka för en arbetsterapeut kan då vara att se två glittriga ögon i ett stelfrust och genomblött ansikte. Jo, det här ska nog funka! Det kanske till och med blir riktigt bra. Jag kan! Faktiskt helt okej! Då försvinner kyla och blöta för en stund och det känns helt okej även för en fullständigt nerkyld arbetsterapeut.
Helgen har ägnats åt bildbehandling. Två intensiva kursdagar med temat ”Vägen till den perfekta bilden”. Vår fantastiska kursledare Stefan Ohlsson lotsade oss inte bara igenom den snåriga väg man måste gå för att få en perfekt bild utan han gjorde också reklam för sin arbetsterapeut. Det kan bli mycket arbete med musen när man redigerar bilder. Stefan hade fått stora problem med musarm och då fått ypperlig hjälp av sin arbetsterapeut. Han hade fått många goda råd som han nu delade med sig av. Lär er minst ett kortkommando om dagen var ett av råden förutom det rent ergonomiska. Det där med kortkommandon har jag varit usel på men nu ska jag ta mig i kragen och försöka följa kollegans råd.
Idag spikades Hälsohögskolans första avhandling i arbetsterapi! På bilden ser vi Petra Wagman spika upp sin avhandling “Conceptualizing life balance from an empirical and occupational therapy perspective”.
Men på bilden är också Hälsohögskolans Anita Björklund, docent i Arbetsterapi.
Läs mer ... →Idag har jag under min arbetsträning avslutat lite arbetsuppgifter inom mitt ordinarie arbete som arbetsterapeut. Det fick mej att tänka och fundera över saker i mitt eget liv, utifrån min yrkeserfarenhet och det var som att polletten trillade ner. Resten av dagen har jag gått med gråten i halsen och en pirrande illamåendeångest i skinnet (låter knäppt men jag kan inte förklara obehaget på nåt annat sätt).
Arbetsterapi handlar om att ge människor möjlighet att genomföra aktiviteter som de behöver och vill för att kunna leva ett värdefullt liv. Begreppet aktivitet används om något som en person vill eller behöver kunna göra för att klara av sin vardag, t.ex. att klä på sig, städa eller att genomföra arbetsuppgifter. Allt det där basala som man många gånger gör utan att tänka på det. Som arbetsterapeut arbetar man med människor som av olika anledningar fått problem att klara av sin vardag (exempelvis på grund av sjukdom elller olycka) och man finns inom många olika områden, men tyvärr inte inom stressrehabilitering, i alla fall inte där jag bor.
Ända sedan jag blev sjukskriven i mars 2011 har jag känt att fokus för vården och rehabiliteringen har legat på arbete och att min ork och kapacitet i första hand ska ägnas till arbetsåtergång. Jag har burit med mej en känsla av att man missat något och det har känts ologiskt och förvirrande. Samtidigt har jag haft kognitiva problem genom min utmattning, vilket kan få enkla basala vardagsaktiviteter att kännas just ologiska och förvirrande, så därför har jag har inte kunnat gå till botten med den känslan.
Det hela har också komplicerats av att min huvudsakliga källa till stress i dagsläget inte ligger i arbetet, något som ändå verkar vara det vanligaste då det gäller personer med utmattningssyndrom. Jag har tänkt att jag inte passar in “i mallen” på grund av detta, eftersom en stor stresskälla för mig är sonens ohälsa. Detta har säkert också bidragit till att jag inte riktigt gått till botten med känslan av “ologiskhet”. I gruppen på stresskliniken är jag dessutom den enda heltidssjukskrivna och den enda med denna typ av stresskälla och samtalen rör sej mycket kring arbete och på en helt annan energinivå än jag själv befinner mej just nu.
Fokus i min rehabilitering via stresskliniken ligger dels på beteendeförändringar (för att klara av att hantera stress i alla livets områden) och dels på arbetsrehabilitering (för att kunna återgå till arbete). Förändringar görs på arbetet så att det ska bli så fyrkantigt och hanterbart som möjligt, för att man sen ska kunna applicera sina beteendeförändringar där på ett enkelt sätt. Jag som då också har stora stressfaktorer på hemmaplan bemöts ofta med “att din sons sjukdom kan vi inte förändra – så det får vi låta vara – men ditt arbete kan vi förändra”.
Ändå har jag hakat upp mej på det där med hemmaplan, för jag är övertygad om att om jag varit min egen arbetsterapeut så hade jag börjat där, med det som händer i “hemmavardagen”. Under dagen idag klottrade jag ner några tankar på ett papper:
“Mina hemma-aktiviteter, vem bryr sej om om jag klarar dom? Allt är inriktat på att klara av att öka arbetsförmågan, men detta sker på bekostnad av andra aktiviteter som är viktiga för mej!”
Om jag hade varit min egen arbetsterapeut hade jag börjat med att kartlägga hur min situation såg ut innan jag blev utmattad och hur den förändrats i och med utmattningen. Jag skulle sannolikt ställa frågor som:
- Vem är du? Vad är du intresserad av? Vad är viktigt för dej?
- Vilka roller och vanor har du/ har du haft – är det någon skillnad idag jämfört med innan du blev sjuk?
- Hur ser en vanlig dag ut – vilka aktiviteter utför du – vilka kan du inte utföra längre? Vilka av dessa aktiviteter är viktiga för dej idag?
Genom dessa frågor hade jag försökt kartlägga min vardag och i den identifiera aktiviteter som var betydelsefulla och viktiga för mej i mitt liv. Först när dessa aktiviteter blivit kartlagda hade vi kunnat börja tala om en förändringsprocess, vad energin räcker till och hur mycket som är rimligt att klara av.
MEN
Ingen har ens frågat efter vilka aktiviteter jag inte längre klarar av hemma! Vilka aktiviteter jag skulle vilja klara av som jag inte klarar nu och hjälpt mej att beräkna hur mycket jag kan klara av med den energinivå jag har.
Min energinivå är så låg och jag får hela tiden väga saker för och emot varandra för att försöka få energin att räcka till det jag behöver göra under en dag. Det är många aktiviteter som jag inte klarar av att genomföra på grund av att jag inte har tillräckligt med energi. Många gånger får jag avstå från saker, tex att lämna sonen på fsk, så att jag ska orka med arbetsträningen eftersom energin inte räcker till båda alla dagar.
Det är i detta det ologiska ligger enligt mej! För hur ska jag klara av att fungera i ett jobb, då inte energin räcker till mina vardagsaktiviteter här hemma? Det känns som ett gungfly där jag med ett litet felsteg kan åka rätt ner i avgrunden, för att grunden är dåligt underbyggd.
För mej känns det som en logisk ordning att först börja med att kunna sköta mej själv (personlig hygien, sömn och mat) för att sedan övergå till det som innefattas av att vara mamma och fru, innan jag går över på att vara arbetstagare.
Puh…det var det här som hände idag…polletten föll ner…fattar du? ;-)
Gästbloggaren, som i vanliga fall bloggar på adressen www.livetsbilder.blogspot.com, vill vara anonym. Här förklarar hon varför:
Jag har arbetat med patienter som har icke synliga funktionshinder/sjukdomar och vet vilken kamp och skam som kan finnas kring detta och jag vill bidra till att skapa en öppenhet kring att prata om vad det innebär att leva med detta. Jag skäms inte för min utmattning, men det paradoxala är att jag kan skriva mer personligt och öppet om jag är anonym, då riskerar jag inte att hänga ut människor i min närhet i min blogg, och då kan jag beskriva situationer och dilemman på ett mer avslappnat sätt.
Läs mer ... →Nu är jag igång igen efter ett långt jobbuppehåll under jul, nyår och trettonhelgen. Det fanns en de flex att ta ut och tillsammans med några semesterdagar blev det en långledighet. Tyvärr kunde den ha börjat bättre än vad den gjorde. Inför julen fick jag se den palliativa vården från nära håll. Vanligtvis arbetar jag med att försöka förbättra den palliativa vården i Värmland, så jag är insatt i vad det handlar om, men jag är vanligtvis inte direkt delaktig i den. Det blev jag under julhelgen, när min mormor snabbt försämrades och vi satt tillsammans i familjen och vakade över hennes sista delar av livet.
Jag blev än mer övertygad över betydelsen av vård- och omsorgspersonalens bemötande i sådana här situationer. Betydelsen av att vara bra informerad om situationen kan inte heller underskattas. Hur det nu var med min mormor så var det svårt att veta vilket förhållningssätt man skulle ha för å ena sidan sades det att hon var nära slutet av sitt liv, å andra sidan fortsätta alla tester, röntgenundersökningar, och provtagningar. Att slitas mellan någon slags hopp och förtvivlan kändes det som. Skulle jag tro att hon kunde överleva eller inte!?
Det gjorde hon inte.
Vi hade en fin begravningsgudtjänst strax före nyår och mormor är verkligen värd att hedras, hon har varit med om mycket i sitt liv! Född och uppvuxen i Tyskland under andra världskriget, ger inte de finaste och lättaste minnena att bära. Hon har varit en fin mormor även om hon tvingade mig att ljuga för busschauffören och säga att jag var under 6 år för att jag skulle få åka gratis, typ ända tills jag var tonåring :-)
Jag minns min mormor med glädje och tar med mig mina erfarenheter i arbetet för att fortsätta arbeta för en bättre palliativ vård i Värmland.
Läs mer ... →På hemmaplan just nu upplever jag svår kognitiv svikt. Jag har svårt att minnas vad jag håller på med om jag påbörjar något, jag har svårt att minnas datum och tider och jag har svårt att planera. Kognitiv svikt är väl kanske att ta i men jag upplever just nu att hjärnan inte riktigt är på min sida på kvällar och helger. Anledningen är en bra anledning. Jag ägnar helt enkelt för mycket av hjärnan på att lära mig mitt nya arbete. Min sjätte dag avklarad och jag trivs som fisken i vattnet. Tänka sig att man kan trivas så bra på ett ställe med sånt dåligt rykte. Jag är iallafall nöjd. Får lära mig så mycket nytt så det känns som att hjärnan ständigt kokar och lite smått börjar jag få tillämpa lite av sakerna jag lär mig. Spännande är det och jag känner verkligen att det är spännande att byta jobb. Extra spännande är det att börja med något man aldrig ens varit i närheten av. Känns lite som att man får vara bakom kulisserna och se hur det går till i världar man inte vetat något om. Mina arbetsterapeutkunskaper kommer väl till pass iallafall så det känns inte som att jag huggit mig själv i ryggen när jag arbetar under en annan yrkestitel nu. Tvärtom känns det som man har en himla tillgång i all kunskap och erfarenhet jag förvärvat tidigare och det allra roligaste är att man ses som en resurs på arbetsplatsen också.
Här hemma känns det som om ingenting hinns med. Än så länge har det gjort det men oj vad mycket det är att hinna med ibland. Imponeras av småbarnsföräldrar som verkar ha ett dygn som är dubbelt så långt som mitt. Jobb, träning, hushåll, ridning, hundar och en sambo tar hur mycket tid som helst! Försöker ägna fritiden till att skapa struktur i vardagen och att jag nu bestämt mig för fasta dagar när jag åker till stallet känns som ett bra beslut för att kunna planera. Helgerna framöver kommer dessutom innehålla veckohandling så man slipper lägga tid varje dag efter jobbet på att inhandla dagens middag.
Igår var jag och red en sväng och idag är jag vackert blå på höger knä. Kalle-Djävul fick in en snygg spark på mig igår så idag är jag sådär hhäftigt blå som man bara kan bli efter att ha gått en rond med 500kg muskelberg. Han är för charmig den där hästen! Spelar ingen roll att han är riktigt jävlig i stallet och att han bockar som en galning ibland när man rider. Han är ändå som godis för själen! :)
Läs mer ... →
Idag är det dags! Några sista förberedelser tillsammans med Sanna innan vår härliga styrelse droppar in vid 11-11.30.
Ni ska få ta en titt på vad som står på vårt schema för dagen!
Det kommer att bli en intensiv dag. Jag har laddat med gröt på Zinken!
Nu kör vi!;)
Uppdatering: Det är grymt kul!:)
Läs mer ... →Idag gick tåget mot Sthlm! Det är äntligen dags för utbildningshelg med FSAstuds nya styrelse!
Har träffat vår fantastiska studentombudsman Sanna och vice ordf Helena för ett sista möte och andra förberedelser! Denna helgen kommer bli grym!
Nu ligger jag nedbäddad på vandrarhemmet.. Kommer sova gott!
Läs mer ... →Jag tänker ofta på samarbete, klinentcentrering osv. Ett stort problem (i stockholm iallafall) är ett samarbete över gränserna, där inte patienten hamnar i mitten av två huvudmäns oförmåga att kunna samarbeta. Detta är väl ett stående tema att det är problematiskt med samarbetet mellan kommun och landsting, vem gör vad, vem får göra vad och vad får respektive instans inte göra. Att sitta och höra (från landstingssidan) att “kommunerna” inte gör sitt jobb, vi måste pressa på för att de ska göra sitt jobb är inte ett gynsammt arbetssätt. Att utgå från att en annan person inte gör sitt jobb försvårar arbetet med att vara klientcentrerad. Jag vet att säkert gör “kommunerna” skyller på att landstinget inte gör sitt jobb inte heller ökar ett gott samarbete.
Jag tror vi måste börja tänka om, istället för att tänka i “Vi-och-Dem termer” måste vi börja tänka i “VI” tillsammans ska uppnå det bästa för patienten (inom vilket område vi än jobbar). Jag vet att handläggare på kommunerna jobbar och sliter hårt för att göra så många parter nöjda, men de har regler och lagar att följa. Lika så vet jag att personal på landstingsidan också jobbar och sliter för att uppnå bästa reslutat. En viktig komponent är att lita på att varje människa gör sitt jobb och inte utgå från att dem inte gör det. För alla personer som jobbar med människor har en inställning om att vilja hjälpa, har man inte det så ska man nog tänka på att byta jobb.
Jag kanske bara har svamlat nu, men jag tror detta är en viktig aspekt och den har säkert diskuterats fram å tillbaka under många år, men ack så viktigt att ändå inte glömma.
Hoppas alla får en grym torsdag
Läs mer ... →
Senaste kommentarer