Idag har jag under min arbetsträning avslutat lite arbetsuppgifter inom mitt ordinarie arbete som arbetsterapeut. Det fick mej att tänka och fundera över saker i mitt eget liv, utifrån min yrkeserfarenhet och det var som att polletten trillade ner. Resten av dagen har jag gått med gråten i halsen och en pirrande illamåendeångest i skinnet (låter knäppt men jag kan inte förklara obehaget på nåt annat sätt).
Arbetsterapi handlar om att ge människor möjlighet att genomföra aktiviteter som de behöver och vill för att kunna leva ett värdefullt liv. Begreppet aktivitet används om något som en person vill eller behöver kunna göra för att klara av sin vardag, t.ex. att klä på sig, städa eller att genomföra arbetsuppgifter. Allt det där basala som man många gånger gör utan att tänka på det. Som arbetsterapeut arbetar man med människor som av olika anledningar fått problem att klara av sin vardag (exempelvis på grund av sjukdom elller olycka) och man finns inom många olika områden, men tyvärr inte inom stressrehabilitering, i alla fall inte där jag bor.
Ända sedan jag blev sjukskriven i mars 2011 har jag känt att fokus för vården och rehabiliteringen har legat på arbete och att min ork och kapacitet i första hand ska ägnas till arbetsåtergång. Jag har burit med mej en känsla av att man missat något och det har känts ologiskt och förvirrande. Samtidigt har jag haft kognitiva problem genom min utmattning, vilket kan få enkla basala vardagsaktiviteter att kännas just ologiska och förvirrande, så därför har jag har inte kunnat gå till botten med den känslan.
Det hela har också komplicerats av att min huvudsakliga källa till stress i dagsläget inte ligger i arbetet, något som ändå verkar vara det vanligaste då det gäller personer med utmattningssyndrom. Jag har tänkt att jag inte passar in “i mallen” på grund av detta, eftersom en stor stresskälla för mig är sonens ohälsa. Detta har säkert också bidragit till att jag inte riktigt gått till botten med känslan av “ologiskhet”. I gruppen på stresskliniken är jag dessutom den enda heltidssjukskrivna och den enda med denna typ av stresskälla och samtalen rör sej mycket kring arbete och på en helt annan energinivå än jag själv befinner mej just nu.
Fokus i min rehabilitering via stresskliniken ligger dels på beteendeförändringar (för att klara av att hantera stress i alla livets områden) och dels på arbetsrehabilitering (för att kunna återgå till arbete). Förändringar görs på arbetet så att det ska bli så fyrkantigt och hanterbart som möjligt, för att man sen ska kunna applicera sina beteendeförändringar där på ett enkelt sätt. Jag som då också har stora stressfaktorer på hemmaplan bemöts ofta med “att din sons sjukdom kan vi inte förändra – så det får vi låta vara – men ditt arbete kan vi förändra”.
Ändå har jag hakat upp mej på det där med hemmaplan, för jag är övertygad om att om jag varit min egen arbetsterapeut så hade jag börjat där, med det som händer i “hemmavardagen”. Under dagen idag klottrade jag ner några tankar på ett papper:
“Mina hemma-aktiviteter, vem bryr sej om om jag klarar dom? Allt är inriktat på att klara av att öka arbetsförmågan, men detta sker på bekostnad av andra aktiviteter som är viktiga för mej!”
Om jag hade varit min egen arbetsterapeut hade jag börjat med att kartlägga hur min situation såg ut innan jag blev utmattad och hur den förändrats i och med utmattningen. Jag skulle sannolikt ställa frågor som:
- Vem är du? Vad är du intresserad av? Vad är viktigt för dej?
- Vilka roller och vanor har du/ har du haft – är det någon skillnad idag jämfört med innan du blev sjuk?
- Hur ser en vanlig dag ut – vilka aktiviteter utför du – vilka kan du inte utföra längre? Vilka av dessa aktiviteter är viktiga för dej idag?
Genom dessa frågor hade jag försökt kartlägga min vardag och i den identifiera aktiviteter som var betydelsefulla och viktiga för mej i mitt liv. Först när dessa aktiviteter blivit kartlagda hade vi kunnat börja tala om en förändringsprocess, vad energin räcker till och hur mycket som är rimligt att klara av.
MEN
Ingen har ens frågat efter vilka aktiviteter jag inte längre klarar av hemma! Vilka aktiviteter jag skulle vilja klara av som jag inte klarar nu och hjälpt mej att beräkna hur mycket jag kan klara av med den energinivå jag har.
Min energinivå är så låg och jag får hela tiden väga saker för och emot varandra för att försöka få energin att räcka till det jag behöver göra under en dag. Det är många aktiviteter som jag inte klarar av att genomföra på grund av att jag inte har tillräckligt med energi. Många gånger får jag avstå från saker, tex att lämna sonen på fsk, så att jag ska orka med arbetsträningen eftersom energin inte räcker till båda alla dagar.
Det är i detta det ologiska ligger enligt mej! För hur ska jag klara av att fungera i ett jobb, då inte energin räcker till mina vardagsaktiviteter här hemma? Det känns som ett gungfly där jag med ett litet felsteg kan åka rätt ner i avgrunden, för att grunden är dåligt underbyggd.
För mej känns det som en logisk ordning att först börja med att kunna sköta mej själv (personlig hygien, sömn och mat) för att sedan övergå till det som innefattas av att vara mamma och fru, innan jag går över på att vara arbetstagare.
Puh…det var det här som hände idag…polletten föll ner…fattar du? ;-)
Gästbloggaren, som i vanliga fall bloggar på adressen www.livetsbilder.blogspot.com, vill vara anonym. Här förklarar hon varför:
Jag har arbetat med patienter som har icke synliga funktionshinder/sjukdomar och vet vilken kamp och skam som kan finnas kring detta och jag vill bidra till att skapa en öppenhet kring att prata om vad det innebär att leva med detta. Jag skäms inte för min utmattning, men det paradoxala är att jag kan skriva mer personligt och öppet om jag är anonym, då riskerar jag inte att hänga ut människor i min närhet i min blogg, och då kan jag beskriva situationer och dilemman på ett mer avslappnat sätt.
Läs mer ... →
Senaste kommentarer